Rachels perspektiv.

 

Jag satt och gjorde en fiskbensfläta på Katie. Katies hår var glänsigt och väldigt fint, omöjligt att inte vilja ha det! Vi skulle göra våran teateruppvisning. Det var en rätt typisk föreställning som inte skiljde så mycket från Romeo och Julia. ''Är du nervös?'' frågade jag Katie som var huvudrollen i pjäsen. ''Jo, lite'' svarade Katie. ''Min pappa och lillebror kommer och ska kolla'' mumlade Katie. ''Kul!'' utbrast jag. ''Hur var dendär killen Audrey träffa?'' frågade hon nyfiket. Audrey var inte i rummet utan var utanför och sminkade sig och gjorde sig iordning tillsammans med sina vänner. ''Han var väldigt snäll, typ'' sa jag och Katie gäspade. ''Snygg?'' flinade hon och jag var klar med flätan. Jag skrattade och nickade ''rätt så''. 

 

Väl uppe på scenen var jag nervösare än vad jag trott. Jag sa mina repliker och hoppades på att se mamma ute i publiken, hon hade vart och hälsat på dagen innan. I endast tjugo minuter. Hon berättade om att hon skulle bo vid London inom de närmsta månaderna. Pappa skulle tydligen också hem några dagar. Mamma satt på främsta raden tillsammans med min bror. Min storebror betydde mycket för mig och det glädje mig att han kom. Däremot var inte hans tjej eller barn med utan han var själv. Äntligen så var jag klar och gick av scen. Audrey fortsatte. Jag smög till mamma. Hon pussade mig på kinden. "Hej hjärtat" viskade hon. "Hej" log jag. "vad bra du var" sa Rob och jag tackade. Eftersom pjäsen fortfarande pågick fick jag gå och sätta mig ner. Jag fick syn Adam och en tom plats bredvid jag satte mig ner. Han log ett hej mot mig och sedan fortsatte jag kolla. Katie var bättre än bara duktig, hon kunde alla repliker och gjorde allt med inlevelse. Audrey hade sin roll i teatern och verkade inte lika säker. "du vet att om..." Audrey stannade. "Att om" hon hakade sig. Alla blev tysta och Audrey blev mer och mer stressad. "om du ljuger ... Så straffas du" fortsatte hon, även om hon visste att hennes replik var längre men jag kunde se hennes nervösitet i ögonen och hennes händer skakade lätt. Katie fortsatte och försökate låtsats som ingenting. Jag tyckte synd om Audrey. "Det är synd att hon får all uppmärksamhet " viskade Adam. Jag höll med. Alla visste att Audrey gjort fel och var beredda på mer. 

 

"Jag vill dö här och nu" sa Audrey när hon klivit av scenen och allt var slut. "ingen tänkte på det" sa jag och kramade henne. "Ljug inte" sa Audrey och drog sina händer för sitt ansikte. "Du var inte sämre än någon annan" la Adam till. Audrey som aldrig träffat Adam såg ut som ett frågetecken. "Rach! Vill du hänga med och fika?" frågade Kara som satt några säten bort. "Jag kan inte, min mamma är här" sa jag lite halv glatt. "En annan gång kanske?" log hon. "En annan gång!" höll jag med, Audrey som deppade över hur dåligt hon tyckte det gick på teatern följde med mig och letade upp mamma och Rob. "Audrey, ääälskling! Va' kul att se dig" utbrast mamma och kastade sig över Audrey. "Hej" sa Audrey och log svagt. Rob kramade om mig. "ni var duktiga asså" sa han och försökte övertyga oss. Audrey som inte tog emot det skrattade lite som ett tack. "Ni var verkligen suveräna!" sa mamma. Mamma hade tagit med sig hemmabakta kakor och cola som vi åt i skolans kafeteria. ''Hur är det med er då?'' frågade mamma och hällde upp cola i sitt glas. ''Bra'' svarade jag och Audrey samtidigt. ''Hur går det i skolan då?'' la mamma nyfiket till. ''helt okej'' svarade Audrey och log stort samtidigt som hon tog en kaka. ''Kul att höra'' sa mamma. ''Fiona och Breanna kunde inte följa med idag tyvärr, men jag skulle hälsa från Fiona'' sa Rob. Rob var gift med Fiona och tillsammans hade de en dotter, Breanna, som var ett år. ''Hälsa tillbaka'' log jag.

 

Mamma och Rob behövde åka hem och jag vinkade hej då till dem på parkeringen. Det regnade lite lätt på mig. Audrey var med sina andra vänner säkert eller höll sig i rummet. Jag visste inte säkert eftersom hon rätt fort lämnat oss efter fikat. När de inte längre syntes till gick jag in igen. Usch vad mycket jag längtade hem. Jag önskade många gånger om dagen att jag bodde hemma och inte på internat. Rob gick också på internatskola förut. Han älskade det och träffade sin drömtjej och framtida fru där men själv så hade jag det okej. Jag hade bra vänner, men saknade min familj. Jag hade det något okej i skolan, Engelskan gick det utför MEN jag hade toppbetyg i både musik och historia! Det är ju något. Min rumskompis var mycket bättre än okej, samtidigt så går det inte att undan gå känslan att man känner sig ensam oavsett hur bra ens kompisar är bra. Okej är inte bra, inte heller dåligt. Det är bara okej.

 

Jag gick till Kara, Wes och Adam. Jag visste vart de hade sina rum och provade att knacka på hos Kara först. Ingen öppnade och jag gick till rummet där Adam 'bodde'. Han öppnade och såg förvånad ut. ''Hej'' log jag. ''Hej Rachel'' sa Adam och öppnade upp dörren extra för att låta mig komma in. ''Är du själv?'' frågade jag och satte mig på sängkanten. Dum fråga då det var självklart att ingen annan befann sig i rummet. ''aa'' sa Adam och nickade. Vi bestämde oss för att gå en promenad.

 

Audreys perspektiv.

 

Klockan var knappt sju på eftermiddagen men ändå hade jag ingen lust att göra något annat än ingenting. Jag låg under täcket och tänkte på varför mamma och pappa inte kom. De hade säkert glömt eller var upptagna med något annat. Mamma kunde säkert, men sket i, pappa gjorde säkert det han alltid gjorde, arbetade. Jag hade alltid tyckt synd om Rachel för hennes pappa. Hon skulle inte vara här på skolan om han inte hade den branchenoch behövde flytta hela tiden och inte bara att det är riskfullt men minst sagt så träffas de nästan aldrig. Han ger bort så-så-sååå mycket från sitt liv för sitt jobb. På något sätt är det ingen större skillnad från pappa. Visst, han riskerar aldrig sitt liv, och det är mer att han väljer bort allt för sitt jobb FAST han kan välja båda. Istället för att jobba som alla andra i normalt många timmar så VÄLJER han att jobba ISTÄLLET för att göra det ena och det andra. Han kunde inte bry sig mindre om mig och mamma. När jag väl var med honom är han drömpappan och är bättre än många andra, men ofta väljer han att sitta i sitt kontor de få timmar han faktiskt är hemma. Jag kunde inte låta bli att önska att han prioterade viktigare saker i livet än sitt jobb hela tiden. Jag vet inte, även om hur mycket jag ville att de skulle dyka upp, som de lovade så kändes det ändå lika bra att de aldrig dök upp. Jag skämdes så fort jag tänkte på teatern. Det var som en mardröm i verkligheten, att få hjärnsläpp där och då. Fantastiskt.

 

''Audrey?'' hörde jag plötsligt och kände att någon var i rummet, jag flög upp och kollade mot Helen. ''Sov du?'' frågade hon förvånad över min reaktion. Jag nickade. Jag visste inte hur länge eller lite jag sovit, kanske flera timmar kanske fem minuter. ''Det är till dig på telefon, kanske din bror?'' sa Helen och tvekade. ''Jag har ingen bror'' sa jag och rynkade mina ögonbryn. Hon ryckte på axlarna men gjorde en gest att det var bäst om jag gick och tog mitt samtal. Nyvaken och förvirrad om vad klockan var så skyndade jag mig till telefonen. Min bror? tänkte jag? Kunde det vara pappa? Fast pappas röst var väldigt stark och ganska mörk och man hörde skillnad på honom och någon som var runt min ålder. Fast kanske. Jag tryckte telefonen mot örat. ''Hallå?'' sa jag och drog samtidigt en gäsp. ''Hej Audrey! Hur är det?''

När Rachel och jag var på exakt samma gata som vi bestämt att träffas så stod Niall redan där. Han hade solglasögon och en -vilken-som-helst-mössa. Rachel stannade upp och knöt sin sko. Niall hade inte sett oss än, och funderade på vem som han hade tagit med. Det såg ut som han var ensam. Det var folk runt omkring honom men ingen såg ut att vara i hans sällskap. Rachel var klar och vi fortsatte gå mot Niall. När vi var ca fem meter ifrån fick han syn på mig och vinkade. ''Hej!'' log han. ''Hej, det här är Rachel'' sa jag och nickade mot Rachel. Hon tog fram sin hand och de skakade hand. ''Hej Rachel'' sa Niall och Rachel hälsade tillbaka. Vi blev tysta för kanske tio sekunder. ''Min kompis möter oss på det här cafét där det finns jätte goda bakelser!'' sa Niall tillslut och jag nickade glatt. Allt gick som det skulle, vi gick mot cafeét Niall pratat om och medan vi gick längst Londons gator pratade vi om våran dag och vad vi gjort osv osv. Solen sken och hade gjort det hela förmiddagen. Dagen var allmänt bra och jag hoppades på att det skulle fortsätta så. ''Där är min kompis, Zayn'' sa Niall och pekade mot en mörkhårig kille som stod på andra sidan gatan och blossade ut rökmoln från sin cigarett. ''Aha..'' sa jag och tryckte på övergångsknappen. Röd gick över till grön och vi gick över tillsammans med en folkmassa. Vi hälsade på Nialls vän Zayn. Han verkade lite blygare än Niall. Eller han sa i alla fall inte så mycket. Niall höll upp dörren medan vi andra klev in i det ganska lilla fiket. Väggarna var ljusrosa och borden var kritvita. Hela cafeét var gulligt fixat med massa rosetter och blommor. Vi ställde oss i kön och vi funderade på vad vi skulle ta. ''Bor ni här i närheten?'' undrade Rachel och båda killarna nickade. ''jag bor max 10 minuter härifrån om man går'' svarade Niall. ''Jag bor inte så långt bort heller'' la Zayn till och Rachel nickade intressant. 

 

Vi satt vid ett fyra bord och jag satt mittemot Niall och Rachel satt bredvid mig. Jag hade köpt en jordgubbs milkshake och en hallonmuffin. Alla verkade äta sakta. Det var ingen nyhet att Rachel åt söligt men både Zayn och Niall åt minst likta sakta. Jag ville inte vara klar trippelt så fort än dem så jag åt inte lika snabbt som jag brukade. Zayn sa fortfarande inte så mycket förutom då och då. Niall verkade lite mer utåt och pratade rätt mycket. "Hur känner ni varandra?" frågade Niall intresserat. "Vi är rumskompisar" förklarade jag. "Sover ni alltid på er skola?" frågade Niall nyfiket. "Oftas"

 

Efter vi fikat så gick vi till en bowlinghall. Jag trodde att vi endast skulle fika men Niall övertalade oss att stanna lite längre och följa med han, Zayn och någon annan och bowla. Till bowlinghallen åkte i Nialls bil. Bilen såg ganska dyr ut. Jag fick äran att sitta fram tillsammans med Niall. Rachel satt bakom mig och bredvid henne satt Zayn. ''Gillar ni att bowla?'' frågade Zayn och jag tittade bak mot han. ''Ja, det är ju ganska kul'' svarade jag och Rachel höll med. Niall satte på radion och samtidigt så fortsatte vi att prata. Vi gissade på vem vi själlva trodde var bäst på just att bowla. Jag gissade på Zayn, Zayn sattsade på att Rachel var allra bäst och Niall gissade att han själv skulle vinna. Vi skrattade och ju mer vi pratade, ju mer märkte jag att Zayn inte var så speciellt blyg. Han var en av den mest högljudda i bilen. ''Min polare Douglas ska också vara med'' förklarade Niall när han parkerade bilen utanför bowlingen. Vi klev ur bilen och gick tillsammans mot ingången.

 

''Strike!'' jublade Douglas för sjuttiotredje gången. Jag satt och slurpade i mig min cola då det inte fanns någon spänning i spelet alls. ''Bra gjort!'' sa Rachel och suckade. Hon låg allra sist. ''Han är bra'' skrattade Niall och jag skrattade ''Det menar du inte''. Douglas hade ett stort stolt leénde när han satte sig ner bredvid Zayn. Sen var det Nialls tur och det var det sista på hela rundan. Det var helt klart omöjligt för Niall att komma ikapp Douglas men han kunde komma före både mig och Zayn. ''Jag ska bara gå på toa'' sa Rachel som rest sig upp. ''Okej'' sa vi tre och fortsatte kolla på Niall. Han fick ner fem på första slaget. Niall gjorde det allra sista och fick ner tre. Niall svor då han kom nästsist. ''Bra jobbat, ändå'' flinade jag stolt som faktiskt kom tvåa! Niall skrattade. Vi städade undan allt skräp vi skräpat ner och satte på oss våra jackor. Rachel kom tillbaka och vi fick vänta in henne lite.

 

Niall skjutsade hem Zayn, och han övertalade oss att låta honom skjutsa oss tillbaka också. Douglas satt fram med Niall den här gången. ''Hur lärde du dig att bli så bra på bowling?'' frågade Rachel och lutade sig fram. ''Du vet.. naturbegåvning'' skrattade Douglas och skakade på huvudet. ''Nej, min morfar älskar bowling, och han haar lärt mig'' förklarade han. Rachel nickade förstående. Jag förklarade vägen till internatet. Dagen hade gått riktigt bra, utan överdrift. Jag hade inte ångrat att jag gav Niall mitt nummer. Vi hade inte haft det så stelt kanske tack vare att vi hade kompisar med? Jag vet inte. Jag ville träffa Niall igen och hoppades att han kände likadant. Niall svängde in på skolparkeringen. Rachel såg förvånad ut och tittade förvirrat ut genom bilfönstret. ''Vad är det Rachel?'' frågade jagt. ''Det där är mammas bil'' sa Rachel och pekade mot en ljusgrön bil som stod lite längre bort. ''Jag undrar vad hon gör här'' mumlade Rachel. Niall hade stannat. Rachel som ville direkt veta ad hennes mamma gjorde där sa snabbt hej då och gick iväg.

 

''Vi måste träffas igen'' log Niall som klivigt ut ur bilen. Jag nickade. ''Jag hade skitkul'' sa jag med ett mildt leénde. ''Jag med''  sa Niall och kramade mig. ''Jag ringer dig imorgon...'' han kliade sig i håret och fortsatte ''...På skoltelefonen'' Jag flinade. ''Hej då'' sa jag och började gå mot skolan på grusvägen. Jag vinkade mot Niall och Douglas i bilen innan jag småsprang in till skolans saler för att leta upp Rachel.

Audreys perspektiv.

 

Rachel gapade av förvåning efter jag berättade vad som hände. ''Vad då? Gick han bara fram till dig och fråga efter ditt nummer?''frågade hon. Jag nickade med ett stort leénde. ''Han kan ju vara galen!'' utbrast Rachel och jag skrattade. Niall, som han hette, verkade 110% normal. Det var typiskt Rachel att vara skeptiskt till precis allt. ''Han bjöd mig på fika men jag väntade på Adrianna'' sa jag och satte mig ner på sängkanten. ''Jag skulle åkt med!'' suckade Rachel och jag nickade sakta. ''Det skulle vara roligare om du var med, såklart'' sa jag och hon log mot mig.

 

''Har du ringt honom än?'' frågade Adrianna på vår teater-träning. ''Nej?'' sa jag som om det vore självklart. Jag hade inte ens tänkt tanken på när jag skulle ringa honom. Och om jag ringde, vad skulle jag säga? Jag fick ju hans nummer och han fick mitt men, eftersom jag inte var hemma så hade jag inte min mobil utan bara skolans telefon så jag var tvungen att ringa honom. ''Tänker du då?'' frågade hon och flinade lite. Jag ryckte på axlarna. ''Kanske.''

Rachel kom ner från scenen och satte sig ner. ''Jag glömmer alltid mina repliker. Fan!'' sa hon irriterat. ''Du var ju skitduktig.'' sa Adrianna för att vara uppmuntrande. Rachel hummade. ''Du kommer vara jättebra i helgen, nu är det bara övning'' sa jag och Adrianna höll med. ''Jo..'' sa Rachel och förblev tyst.

 

Rachel gick ifrån aulan då hon var tvungen att gå på toa -i mer än en halvtimma. Vår musik och drama lärare var smått förbannade på alla då ingen var tillräckligt bra nog. Ibland fick jag också lust att skylla på att jag behövde gå på toa så jag kunde slippa.

 

Jag stod med telefonen i min ena hand och lappen med numret i den andra. ''Ring!'' sa Rachel som lutade sig nyfiket mot mig. ''Jag ska'' sa jag lite nervöst. Jag började slå in de första siffrorna. ''kom igen!'' sa Rachel. ''Schh'' utbrast jag. Klockan var över tio, vilket betydde att vi borde sova eller åtminstone vara på våra rum. Men där stod vi i det lilla rummet med endast en telefon och en mini sova. ''Vad ska jag säga?'' sa jag tveksamt och stannade med att slå in numret. ''Ge honom dethär numret och fråga om ni kan träffas någon gång kanske?'' föreslog Rachel. ''När skulle vi träffas?'' suckade jag. ''Imorgon. Det är ju fredag'' sa hon glatt. Fredag betydde att vi kunde ha besökstid från två till sex. Men vi fick också åka iväg men endast under dem timmarna. ''Jag vet inte'' sa jag och tvekade om jag verkligen skulle ringa. ''jag kan ju följa med OM ni ska träffas, om det är det du är nervös över'' sa Rachel. Det lättade lite men ändå kände jag mig lika nervös. ''kom igen'' sa Rachel. Jag tog ett djupt andetag innan jag slog in de sista siffrorna, tröck på 'ring' och signalerna började. Rachel tog sitt öra så tätt intill telefonen hon kunde.

 

''Hallå?'' Det var en mansröst men jag var inte hundra om det var Niall. Jag kom inte ihåg exakt ihåg hur han lät heller. Jag kollade mot Rachel som sken upp. ''Är det Niall?'' frågade jag. ''ja, vem är det?'' ''Audrey,vi träffades i förmiddags'' svarade jag och det tystnade till lite. ''Jaha! Hej!'' sa han tillslut och jag log av lättnad av att hans reaktion verkade glad ändå. ''Det kom inte upp att det var du som ringde.. så det var därf-'' sa Niall men jag avbröt. ''Jag ringer från skolans telefon så'' sa jag och Niall hummade. ''V- vill du träffas någon dag och typ fika eller något? Jag kunde ju inte idag men jag kan imorgon'' rabblade jag och jag hörde ett litet skratt från andra sidan luren. Rachel gjorde en tummen upp och glad gest. Jag flinade. ''Fika imorgon blir jättebra!'' sa han och jag kände hur all nervösitet försvann. ''Okej men vart ska vi-?'' ''Där vi träffades idag kanske? Vi båda vet ju vart det var och sen kan vi gå någonstans därifrån? Eller?'' frågade Niall. ''Visst!'' sa jag glatt. Vi fortsatte prata i kanske fem minuter till. Han frågade om vi skulle vara själva eller ta med några. Efter en stund kom vi fram till att vi skulle ta med någon kompis, bara för att det kanske var lättare att slappna av då. Eller ja, Niall kom fram till det och jag höll väl med. Hur kul skulle det vara att vi satt helt knäpptysta och hade världens pinsamma tystnad. Inte alls så kul. Vi bestämde också att vi skulle mötas kvart över tre. När vi pratat klart la vi på. ''Det gick ju skitbra!!'' utbrast Rachel. Jag skrattade och skulle precis säga något när vi hörde steg närma sig rummet vi befann oss i. Någon hade hört oss. Vi släkte snabbt lampan och sedan sprang vi genom korridoren så fort vi kunde in till vårat rum -medan vi gapskrattade. När vi skrattat av oss sa vi god natt och la oss ner i våra sängar.

 

Jag kunde inte sova och stirrade mot ingenting. Det var mörkt och alldeles tyst. ''Audrey?'' hörde jag en tyst viskning. ''ja'' svarade jag. ''Jag ville bara veta om du sov'' sa Rachel och tittade ner mot mig. ''Tyvärr så gör jag inte det'' suckade jag. Klockan måste varit mycket. Det kändes som flera timmar gått efter jag försökt och sova. Rachel hade hicka och hickade fem gånger i minuten. ''Ska vi göra '20 frågor'?'' hickade Rachel efter en stund ''Visst'' småskrattade jag. ''Okej, jag tänker på någon'' sa Rachel. ''Är det Beyoncé?'' ''Kan du inte fråga frågor innan du gissar?'' suckade Rachel. ''Jaja, men svara först. Är det Beyoncé?'' frågade jag. Varför jag ens från början gissade på Beyoncé var för att alltid någon av oss som tog henne. ''ja..'' suckade Rachel. Jag skrattade och strax därefter började Rachel skratta med. Vi lekte 20 frågor i något som kändes som en evighet. Vi hann ha ALLA vi visste om. Vi skrattade en massa och jag älskade att ha Rachel som min rumskompis då jag inte behövde känna mig ensam eller rädd  för jag visste att en säng över mig låg Rachel som också stirrade ut mot ingenting.

Aubreys perspektiv.

 

Innan frukosten på torsdagsmorgonen så tog jag en joggingtur. Rachel sov fortfarande. Med Beyonces nya låtar i hörlurarna sprang jag längst stigen som ledde in i skogen som låg tätt intill skolan. Det regnade vilket endast var ganska skönt. Jag stannade ibland och kollade på klockan. Vi skulle ju på utflykt idag som betydde att jag hade rätt bråttom än i vanliga fall. Jag hade sprungit i en halvtimme när jag kommit ur skogen och var tillbaka där jag började. Jag hade tjugo minuter på mig att duscha och byta om och fixa mig klart. Vilket jag borde hinna. Jag kom in i vårt rum, Rachel sov fortfarande. Jag letade upp min handduk och tog med min uniform som jag skulle sätta på mig efter duschen, när jag hade allt jag behövde gick jag mot omklädningsrummet där alla toaletter och duschar fanns. Det var endast några få som var där, jag kunde tänka mig att de flesta sov. Jag släppte ur min toffs och lät mitt blöta hår falla ner mot mina axlar.

 

Rachels perspektiv.

 

Jag vaknade av att dörren stängdes. Jag satte mig sakta upp och förstod att det var Audrey som gått ut. Jag gäspade och började sakta klättra ner från sängen. Jag satte på mig mina kläder, flätade mitt hår och sminkade mig. Jag tog min tandborste och gick mot toaletterna.

 

''Hej!'' hörde jag Audrey säga. Jag vände mig om och såg Audrey stå bakom mig. Hon såg nyduschad ut. ''Hej'' mumlade jag och spottade ut i handfatet. Audrey ställde sig brevid mig och började föna sitt hår. ''Det regnar ute'' berättade Audrey. ''Skojar du? Det regnar ju varje dag känns det som!'' gnällde jag och Audrey höll med. Jag var avundsjuk på Audrey som skulle skippa skola under hela dagen! Själv visste jag inte hur länge det skulle dröja tills jag skulle åka hem på besök eller få besök. Vi båda blev såsmåning om klara och gick tillsammans till frukosten. Audrey kunde inte sitta och äta länge som mig då hon var tvungen att skynda sig till resten av klassen. Jag satt ensam kvar och åt upp min fil.

 

Jag var inte taggad på att göra engelska hela dagen. När jag var färdig gick jag mot mitt skåp för att hämta upp min engelska mapp och sedan gick jag mot klassrummet. Ben hade berättat att andra skulle vara där också men jag väntade mig kanske någon, en eller två personer. Dörren var öppen och en vikare satt på Bens plats. Det var hela sju personer där! Bara några av dem visste jag vilka dem var men det var lättnade att veta att sju andra också sög på engelska. Jag satte mig längst bak i klassrummet. Jag hade min mp3 i fickan så jag stoppade hörlurarna i öronen och startade den. Timmarna gick helt okej fort. Jag hann klart med rätt mycket innan lunch men låg fortfarande efter från skillnad till resten av min klass.

 

Det serverades äcklig-men-hälsosam soppa till lunch och jag fick tvingas till att sitta med folk jag aldrig sett tidigare eftersom det inte fanns lediga bord eller folk jag kände. Det var en tjej, hennes extremt glansiga hår fick mig avundsjuk och inte gjorde det mig mindre grön av svartsjuka pågrund av hennes naturligt röda hår! En riktig ginger. Även om jag aldrig skulle passa i hennes hårfärg så passade hon så bra i det. Och jag önska jag åtminstone passade lika bra som henne i min hårfärg. Bredvid henne satt en kille. Han hade tandställning och hade en nervös blick, jag kunde tänka mig att jag sett honom någon gång men var inte säker, han stack inte ut så det kunde lika väl vara vem som helst på den här skolan. Och sen mittemot tjejen och bredvid mig satt en annan kille som hade vax som fick hans hår att om inte endast stå rakt upp, också såg det ut som hans hår var fettigt eller blött. Kanske var det med menning, kanske inte. Och bland dem tre satt jag. Tyst och sa inget ord. Vad skulle jag säga, prata om vädret? Som tur var så pratade tjejen och killen som hade en hel vaxburk i håret för fullt. Vad jag uppfattade det som att var killarna syskon, kanske tillochmed tvillingar. Fast det syntes inte. De kände varandra väl och brydde sig inte om mig. Jag tyckte det var tur, och tänkte att jag kanske skulle lyckas med att äta upp utan att prata meeen då känner jag hur alla tre har blickarna på mig. "Ehm va?" sa jag förvånat. "han frågade vad du heter" sa tjejen och nickade mot killen bredvid henne. "Jag heter Rachel.. Rachel Jesse!" log jag stelt för att göra ett gott intryck. "Fint namn Jesse. Jag är Adam, det där är Kara och han är min bror Wes" sa han nervösa killen som tydligen hade namnet Adam. Kara log mot mig, inte som hon vore irriterad på mig eller inte tyckte om mig utan ett vänligt och trovärdigt äkta leénde. "Jag gillar ditt hår" sa Kara och jag ville skratta åt det hon nyss sagt. Gillade hon mitt hår? Här hade jag suttit och avgudat hennes hår i smyg, skämtosido så skulle det låtit mer trovärdigt om det var jag som sagt det till henne och inte tvärtom. "Tack. Jag älskar ditt hår" sa jag och drack mitt vatten. Hon log nu ännu större och ännu vänligare. "Tack Rach." "Rachel" rättade jag då jag trodde hon uppfattat fel. Hon skrattade. "Jag vet." sa hon "varför sitter du ensam, eller tvingas sitta med oss?" Fortsatte hon. Jag förklarade att allt och de nickade efter varje mening.

 

Audreys perspektiv.

 

Teatern var fyrtio minuter lång och var ganska lång tråkig. Efter så gick vi till en park där Ben delade ut vår matsäck, smörgåsar. Jag var med Adrianna och vi planerade vad vi skulle göra och vart vi skulle vara så fort vi ätit upp. Det var inte så att någon av oss hade pengar och vi hade en viss tid och område att passa oss till. Ben försäkrade oss om att om vi gick vilse skulle hann aldrig låta oss gå fria i london igen, samma sak om vi inte dök upp i rätt tid. Ben satt med sina favorit elever vid en bänk och jag kunde tänka mig att de beundrade teatern tillsammans. Smöriga eller tråkiga? Jag skulle gissa hungriga efter toppbetyg, för de alla visste att Ben automatiskt höjer sina favoriters betyg till de högsta. väldigt orättvist. Jag och Adrianna gick och fönstershoppade, dregglade över fina kläder, väskor och prylar. ''Jag tycker det är synd att Rachel inte är med'' sa jag. Adrianna höll med ''Orättvisst även är det bra att hon får komma ifatt..'' fyllde hon i. ''Precis.''

 

''Jag måste kissa, vänta här'' sa Adrianna och sprang in i en liten affär där hon troligen skulle få gå på toa. Regnet öste ner, mer än innan. Jag lutade mig mot väggen och hoppades på att hon skulle skynda sig. Jag sparkade mot några stenar på gatan. ''Hej'' hörde jag någon säga, jag vände mig om och såg en blondhårig kille stå där. ''Hej'' log jag förvånat. ''Niall'' sa han och log ett mildt leénde och sträckte fram sin hand. ''Audrey'' sa jag och skakade hans hand.

 

Rachels perspektiv.

 

Adam, Kara och Wes hade idrott efter lunch och nästan resten av skoldagen. De övertala mig att gå till gympasalen när jag var klar med engelskan. Jag satt på lektaren och såg på när de spelade fotboll. Adam ramlade och skadade sig och fick sitta bredvid mig resten av lektionen.  "är ni alltid med varandra?" frågade jag och Adam skakade på huvudet. "Nej, Kara och Wes är snarare tillsammans och jag är bara med dem för jag inte har någon annan att vara med" sa Adam. "Mhm" sa jag och visste inte hur jag skulle svara. "Jag har ju vänner" förklarade han. Jag nickade. "okej." Det blev pinsamt tyst. "Hur är din fot?" frågade jag tillslut. "bra" sa han och jag blev förvånad, han låg tio minuter innan på marken och nästan grät av smärta. "Bättre i alla fall" fyllde han i.

 

När gick tillbaka till mitt rum så var redan Audrey hemma, det första jag gjorde var att krama henne. ''Var det kul?'' frågade jag. Hon nickade och märkte att hon var lite extra glad. ''Gissa vad som hände!'' sa hon och jag försökte genomskåda henne. ''Jag vet inte, säg!'' sa jag och kastade mig i hennes säng.

 

Audreys perspektiv.

 

En av dem vi känt en längre tid på internatet fyllde år. Så självklart tänkte jag och Rachel fira henne på måndags morgonen. Katie, som hon hette, hade gått in samma dag som mig och Rachel. Eftersom vi inte var så gamla och inte vana att vara borta från våra familjer så blev det mycket att vi tröstade varandra när någon hade hemlängtan. Katie har alltid haft rummet mittemot och är en av de personerna på internatet jag känner bäst. Jag, Rachel, Adrianna och Katies rumskompis Bonnie samlades tidigt och vi hade tillsammans fixat en gemensam present till henne. ''Ska vi sjunga?'' frågade Rachel och gäspade samtidigt. ''Jag vet inte'' svarade Bonnie och ryckte på axlarna. ''Det måste vi väl!'' utbrast Adrianna och jag höll med. Vi gjorde oss iordning och Rachel öppnade sakta dörren till deras rum och vi började sjunga. Katie drog täcket över huvudet medan Rachel och Adrianna attakerade henne. ''Grattis!'' sa vi alla när vi sjungit klart. Katie gnuggade sig i ögonen och skrattade. ''Tack.'' gäspade hon. Jag sträckte fram paketet och Katie såg förvånad ut. ''Ni behövde inte ge mig något!!'' sa hon med ett leénde över halva sitt ansikte. ''Vi ville'' log Bonnie. Katie satte sig upp och öppnade. Vi hade köpt en blommig och somrig klänning, det var knappt vår men den var ändå väldigt fin. Katie sken upp. ''Tack, tack, tack!'' sa hon och kramade alla.

 

Jag och Rachel gick tillbaka till vårat rum. Vi bytte om från pyjamas till våra skoluniformer. Jag sminkade mig och flätade mitt hår. Rachel var redan klar när jag var färdig, tillsammans med Bonnie och Katie gick vi till frukosten som var klockan åtta. När ringklockan ringt i matsalen fick man börja ta men vi väntade tills de andra redan tagit, annars skulle vi behöva stå i kön och vänta. Jag tog en skål med flingor och ett glas jucie. ''Vad har vi som första lektion?'' frågade Katie. ''Engelska.'' suckade Rachel då det inte var hennes favorit ämne. Själv tyckte jag engelska var helt okej. Mycket roligare än historia eller matematik. ''jag hörde att vi kommer spendera hela dagen i London och att vi får gå själva under eftermiddagen'' berättade Bonnie. ''Hur länge då?'' frågade Katie misstänksamt. Vi brukade inte få vara själva länge alls, oftast knappt en timma. ''Några timmar.. Inte vet jag'' mumlade Bonnie och Rachel log. ''Åh, jag längtar!'' sa Rachel med ett stort leénde och tog en tugga av sin macka. Vi andra höll med. Det skulle verkligen bli kul om vi nu fick gå runt själva. Adrianna kom och satte sig med oss. ''Såg ni att det fanns pannkakor? Äntligen!'' sa hon. Vi alla blev förvånade och reste oss upp direkt. Adrianna skrattade åt oss som redan var i matkön igen.

 

Rachels perspektiv.

 

Hela Engelska tittade vi på någon ointressant film. Jag klottrade på bänken av uttråkning. Så småning om slutade filmen och istället skulle vi två och två prata om vad filmen handlade om. Audrey som satt framför mig vände sig om bakåt. ''Det här är så tråkigt!'' utbrast jag och Audrey flinade. ''Vad menar du? Tyckte du inte filmen var bra?'' sa Audrey ironiskt och jag gjorde en grimars. Vi pratade igenom om vad som filmen handlade om och det var bara några få minuter kvar av lektionen. ''På torsdag ska vi alla sammans åka till London där vi ska få se en teater om det vi läser om, intressant va? Vi tar bussen klockan åtta och jag tänker inte vänta på någon bara för ni försovit er!'' sa vår engelska lärare Ben.''Och glöm inte att lämna in era uppsatser senast imorgon'' la han till. ''Ni får gå nu'' mumlade han då alla redan var halvvägs ute ur klassrummet. Jag väntade in Audrey som plockade in allt i sin mapp. ''Rachel kan jag få låna dig i någon sekund?'' frågade Ben. Audrey som precis var klar gick ur klassrummet och jag lämnades ensam kvar med Ben. ''Du ligger så mycket efter i Engelskan, jag antar att du inte äns har börjat på uppsatsen som ska lämnas in imorgon.'' Jag ville säga emot, men vad tjänade det till? ''Jag vill att du ska vara här och arbeta med allt du ligger efter i på torsdag, okej?'' sa han och jag lyfte förvirrat mitt ena ögonbryn. ''Nu på torsdag?'' frågade jag. Han nickade ''Teatern är inte lika viktig, så jag vill att du får en hel dag att sitta här i mitt klassrum, hela skoldagen och få det klart. Det sista jag vill är att ringa dina föräldrar'' sa Ben och jag himlade med ögonen. ''Så alla andra får gå och se på teatern, utan jag?'' sa jag besviket. ''Det kommer vara andra elever här också, som också ligger efter i Engelska'' avslutade Ben och klappade mig på axeln. Jag gick ut ur klassrummet och Audrey lutade sig mot väggen med nyfikna ögon.''Vad sa han?'' frågade hon med ett lätt leende. Jag gick mot mitt skåp och Audrey gick strax därefter.''Jag ska inte med på torsdag.. för jag ligger efter i Engelskan'' sa jag irriterat och letade efter ett tuggummipaket i mitt skåp. ''Ouch'' sa Audrey och kollade ner i golvet. Jag tog ut min matte mapp och vi gick tillsammans till mattesalen. ''Teatern är nog ändå skitdålig'' sa Audrey uppmuntrande men jag skrattade lite. ''Ellerhur'' suckade jag. 

 

Vattendroppar från mitt blöta hår rann ner över min nakna rygg. Jag njöt av att solen som lös i mitt ansikte, om jag blundade kändes det som om jag var utomlands. Fast jag satt bara på poolkanten hemma i England. Det hade regnat hela veckan förutom på söndagen. Det var en ren otur att jag bara fick en halv dag att sola och bada. Snart därefter skulle mamma ropa och berätta att det var dags att åka. Helgerna var för korta och jag visste att jag inte skulle åka hem helgen efter utan istället skulle jag spendera helgen och uppspela en teater vi övat under hela början av terminen. Jag hörde min mobil ringa från solstolen och jag reste mig upp för att svara. Jag torkade mig snabbt med en handduk innan jag svarade. ''Audrey? Det är jag, Rachel'' hörde jag en bekant röst. ''Hej'' sa jag och satte mig ner. ''Är du i skolan?'' frågade Rachel. ''Nä, hurså?'' sa jag ''Jo.. ehm Rob jobbar hela dagen och jag tänkte fråga om.. jag kunde åka med dig så slipper jag ta bussen ända dit..'' frågade Rachel. Rob var Rachels storebror och det var annars han som brukade skjutsa henne tillbaka efter helgen. ''Visst, men vi åker nog snart!'' sa jag ''Men jag skyndar mig, tack, hej då!'' snabbt därefter las samtalet av och jag gick in där mamma satt vid sin dator. ''Byter du om så vi kan åka snart?'' frågade hon och lyfte en blick över skärmen. ''Mmm, Rachel åker med oss'' sa jag snabbt och gick till mitt rum. Jag satte på mig torra kläder och satte upp mitt hår i en toffs. Jag orkade inte sminka mig, det var ingen mening heller, jag skulle bara åka till skolan, äta, ha träning, och sen sova. Jag hörde mamma prata med Rachel då jag förstått att hon kommit. Jag skyndade mig ut till vardagsrummet och kramade henne. ''Är ni klara att åka?'' frågade mamma och jag nickade. Jag drog över min axelväska och vi gick till bilen. ''Pappa ville hälsa hej då'' sa mamma medan hon startade bilen. Pappa var chef och hade ofta mycket på kontoret. ''Mhmm'' sa jag och satte på bilradion.

 

''Hej Audrey!'' sa Adriana som gick på samma cheerleading lag som mig när vi möttes i koridoren. ''Hej'' log jag fort innan vi gått förbi varandra. Vi småsprang upp för de trappor som ledde upp till vårt rum. Jag öppnade dörren och Rachel la sig trött ner på sin säng. ''Varför är helgerna så korta?!'' gnällde hon irriterat. Jag suckade med henne då jag verkligen höll med. Jag packade ner mina tränings kläder i min väska som var tillräckligt stor för allt. När jag senare hade ätit färdigt så skulle jag ha bråttom att ta mig till cheerleadingssalen. Det hördes några få knackningar på dörren och jag förstod direkt att det var Helena, hon jobbade på vår skola och brukade ofta vara den som berättade att maten var färdig eller att det var dags att gå och lägga oss, egentligen så hade vi ett schema så vi själva skulle hålla reda på allt men Helena tyckte om att göra det när hon inte jobbade som historielärare på förmiddagarna. ''Middagen är klar'' sa Helena vid dörröppningen. Hennes blonda långa hår var flätat och hon hade extra röda läppar den här dagen. ''Okej, vi kommer'' svarade jag och Helena stängde dörren efter sig. Jag reste mig upp ''Rachel kommer du då?'' frågade jag men fick inget svar. ''Rachel!'' ropade jag, fortfarande ingen reaktion. Jag klättrade upp på våningssängen och såg henne sova. Jag nöp henne på armen ''Aj!!'' nästan skrek Rachel. ''Det är mat'' flinade jag. Rachel suckade och satte sig upp.

 

Rachels perspektiv:

 

Det var pannkakor som serverades och det förklarade den långa kön som bildats i matsalen. Ett gäng killar försökte tränga sig före mig och Audrey. Som vanligt skulle inte Audrey orka bry sig om det, och även om jag först haft tanken att säga emot så sket jag i det. Jag var trött och ville bara äta och sedan gå tillbaka till vårt rum och sova. Jag var inte avvis på Audrey som hade träning. ''Det är helt fullt idag'' sa Audrey och jag nickade. ''Hoppas folk hinner gå innan vi ska hitta platser'' sa jag. Vi kom äntligen fram till maten och jag tog en massa pannkakor då det var bättre att ta många i början så jag skulle slippa gå flera gånger. Vi fick ett bord tillsammans med några ifrån våran franska, Naomi och Erica. ''Har ni haft en bra helg?'' frågade jag och försökte få något att prata om. ''Inte direkt, vill ut härifrån'' sa Naomi och Erica instämde. ''Ni var väl hemma i helgen?'' frågade Erica. Både jag och Audrey nickade. ''Inte speciellt mycket bättre'' sa Audrey med ett svagt leende. Erica och Naomi var klara efter bara några minuter så jag och Audrey lämades ensamma. ''Vi ska ut på utflykt på.. torsdag tror jag att det var!'' berättade Audrey och jag log stort. ''Vart då?'' frågade jag nyfiket. ''Gissa femhundra gånger, har vi någonsin varit längre bort än London?'' skrattade Audrey. ''Åh'' sa jag och himlade med ögonen.

 

''Vi ses sen'' sa Audrey och stängde dörren efter sig. Jag la mig ner under mitt täcke. Klockan var inte mycket alls men jag hade knappt kunnat sova hos Rob. Han har en ettårig dotter som aldrig slutade skrika på nätterna. Jag kunde höra folk ute i koridoren men det störde mig knappt. Jag blundade och det räckte med att räkna till tio så sov jag.

Rachel och Audrey går båda på en internatskola som ligger en bit utanför London. Dem träffades för första gången på själva skolan då de blev rumskompisar. De har känt varandra ända sedan dem var 13 år och de är som systrar, helt oskiljaktiga. Både Rachel och Audrey älskar de helger och lov de får lämna skolan, då brukar de vara i London även fast de förväntas att hälsa på sina familjer. Audrey är 17 år och bor hos sina strikta och stränga föräldrar när hon inte befinner sig på internatet. Rachel som är jämnårig med Audrey, träffar inte sin familj lika ofta för de flyttar ständigt runt om landet eftersom hennes pappa arbetar inom militären och behöver åka iväg väldigt mycket. Rachel har en storebror som hon brukar besöka eftersom han bor i London tillsammans med sin egna familj.